Stockholm 2014
Jag har just läst boken ”Jihad - om svenskarna i de islamistiska terrornätverken” av Magnus Sandelin. Jag vill försöka förstå vad det är som händer i världen. Hur det kommer sig att unga människor ansluter sig till de terrorstämplade grupperna eller skapar nya. Hur det kommer sig att de vill spränga sig själva till döds i tron att ett sådant våld kan stödja det ”rätta”, och att de därigenom kommer att bli hjältar. Sandelin menar att diskussionen ofta hamnar fel och kommer att handla om ”muslimer” istället för våldsbejakande terrorrister. På sjuttiotalet fanns visserligen en våldsbejakande hederskultur och ett starkt patriarkat som dominerade kvinnan, men när jag tänker tillbaka på männen som jag lärde känna i Pakistan, kändes det mer som om de alla visserligen var fångna i sin kulturs kontext, men inte att det fanns något ideal i att ”kriga mot väst”. Politik, makt och tragiska personliga öden, som att växa upp i ett flyktingläger med bara unga män till exempel verkar ha blivit grogrunden för en fullständig snedvridning främst hos människor i ”exil”. Eller unga vilsna före detta kriminella män som saknar mening och sammanhang. Alltså människor som kanske förlorat sitt hemland, eller sina föräldrar, sitt sammanhang, som sitter ensamma i någon förort framför datorer där de lätt kan förledas. De träffar någon ”broder” som ger dem kärlek och uppmärksamhet och kanske konverterar. Inte olikt unga flickor som förleds via internet ett begå handlingar i hopp om att få bli älskade, handlingar de senare får ångra. Behovet av tillhörighet, kärlek, uppmärksamhet och en känsla av att göra något rätt, gärna för en ”högre” makt är stor. Jag läser om den unge Ali som föddes i Sverige på sjuttiotalet och växte upp i en Stockholmsförort i en hederskultur med mycket aga och hot. Han kände sig misslyckad. Han vänder sig till religionen och blir påverkad och indoktrinerad in i ett terrornätverk bland andra män där han finner en tillhörighet, inte helt olikt vilken sekt som helst. Ali fick se filmer ”…som skildrade stridande muslimer i olika krigshärdar, effektfullt redigerade med pålagda kampsånger och starka slagord…..” ”…de krigar för gud mot orättvisa och förtryck, säger Ali…” ur Jihad sid 39 av Magnus Sandelin, Reporto Förlag, Månpocket 2013. Drömmar om att bli en hjälte tar sig snart farliga uttryck. Boken beskriver hur Ali beundrar och finner män att idealisera. Hur han själv vill göra något fantastiskt som att döda någon eller ta någon som gisslan och hur Ali beundrande sett på teven när flygplanen flög in i World Trade Center. Så småningom förbereds han genom träningsläger i Afghanistan att utföra något ”viktigt”. Men den unge Ali vill förvissa sig om att det han tänker göra har stöd i Islam, så han vänder sig i hemlighet till lärda Imamer över internet för att fråga. Svaren han fick var inte de han hade tänkt sig. ”…De sade att det var emot Islam…” ”…bok efter bok (som han då började läsa, min kommentar), gav imamerna rätt och så småningom började Ali känna att våld inte var den rätta vägen…” ur Jihad sid 46 av Magnus Sandelin, Reporto Förlag, Månpocket 2013. Lika bra gick det inte för många andra, som historien känner till.
Själv är jag självklart emot all form av våld och jag tror inte att hämden är ljuv, som det heter i svenska språket. Precis som kvinnorna i min pakistanska by kunde sitta och oja sig över att deras söner hela tiden måste hämnas varandra, att det aldrig tog slut och att de visste att det var fel. Men jag kan inte förneka att det känns nödvändigt att slå tillbaka när krafter som IS går lös i Irak och Syrien som de nu gör detta år. Det handlar om att stoppa sjuka människor som jag ser det, med risk för att låta som en som tror sig veta. All form av våld mot kvinnor och barn, var än de kommer ifrån, vilken religion de än tillhör, om de är fattiga eller rika, måste bekämpas till varje pris. Så nu är det sagt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar